Arsenik i vatten är inte förorening. I Grekland kommer det ur marken.

De flesta föroreningar i vatten har en skyldig. Nitrat kommer från konstgödsel, bly från rörsystem, PFAS från industrin. Arsenik är annorlunda, och skillnaden spelar roll för vad man gör åt det: i största delen av världen där det är ett problem, Grekland inräknat, är det inte något som någon spillt ut. Det finns i berget.

Arsenik förekommer naturligt i jordskorpan. Där grundvatten rör sig genom viss berggrund – särskilt vulkaniska och geotermiska formationer – löser det upp arsenik och för det in i de akviferer som brunnar och borrhål hämtar vatten från. Därför kom de värsta arsenikkriserna i världen, i Bangladesh och Västbengalen, via brunnar som grävts för att komma undan bakteriell förorening i ytvatten. Brunnarna löste koleraproblemet och skapade ett långsammare.

Hälsobevisen är obestridda. Internationella forskningsinstitutet för cancer (International Agency for Research on Cancer) klassar arsenik och oorganiska arsenikföreningar som grupp 1 – cancerframkallande för människor, samma kategori som tobaksrök och asbest, och en av få där bevisen kommer direkt från mänskliga populationer snarare än av slutledning. Långvarig exponering via dricksvatten förknippas med cancer i urinblåsa, lunga, hud, njure och lever, tillsammans med hudförändringar samt effekter på hjärt-kärlsystemet och utvecklingen. Världshälsoorganisationen (WHO), EU och amerikanska EPA har alla samma gränsvärde för dricksvatten: 10 mikrogram per liter.

Det som gör arsenik verkligt lömskt är att det inte finns något att märka. Det har ingen smak, ingen lukt, ingen färg, och det ger inga omedelbara symtom. Exponeringen mäts i årtionden, och när det finns något att se har exponeringen redan skett. Ingen har någonsin upptäckt arsenik i sitt vatten genom att dricka det.

Grekland har verklig arsenikgeologi, och det är värt att vara specifik snarare än vag, eftersom vaghet här inte hjälper någon.

De publicerade kartläggningarna pekar ut drabbade områden på Chalkidiki, i Thessalonikibäckenet, östra Thessalien och på Lesbos. Koncentrationerna i geotermiskt grundvatten kan vara extraordinära – studier i det geotermiska området på Chalkidiki har registrerat värden över 1 000 mikrogram per liter i grundvatten, hundra gånger dricksvattengränsen, och i Thessalien har koncentrationer på upp till omkring 130 mikrogram per liter registrerats, med ursprung i moderberget snarare än i någon mänsklig verksamhet. En kartläggning av brunnar i Chalkidikiområdet visade att majoriteten översteg gränsen på 10 mikrogram.

Två saker måste sägas omedelbart vid sidan av detta, annars blir bilden falsk.

Den första är att grundvatten inte är kranvatten. Mätningarna gäller akviferer, brunnar och bevattningsvatten. Kommunal vattenförsörjning i drabbade områden renas, och Grekland har byggt fullskaliga anläggningar för arsenikavskiljning just för att problemet är känt. Ett högt värde i ett borrhål i Nea Triglia säger ingenting om vad som kommer ur en kran i Thessaloniki.

Den andra är att risken därför samlas precis där reningen inte når: privata borrhål, äldre fristående vattenförsörjning, små bosättningar utanför ett kommunalt nät och byggnader som tar sitt eget vatten. Om ditt vatten kommer från kommunal försörjning testas det för arsenik och renas vid behov. Om det kommer från ett borrhål på fastigheten testar ingen det om inte du gör det.

De praktiska råden följer av kemin, och en del av dem överraskar folk. Att koka vattnet tar inte bort arsenik – det koncentrerar det, precis som med nitrat och bly, eftersom vattnet försvinner och arseniken blir kvar. Vanliga kolfilter gör mycket lite. Det som fungerar är omvänd osmos, eller adsorptionsmedia avsedda för arsenik, eller jonbyte. Och hur mycket som avskiljs beror på vilken kemisk form arseniken har, vilket är en fråga för laboratoriet snarare än för butiken.

Det är just därför Stiftelsen inte vill finansiera en installation på en gissning. Innan ett system sätts in i ett barnhem måste någon veta vad som faktiskt finns i den byggnadens vatten – eftersom ett filter som valts för fel förorening inte bara misslyckas, det lugnar alla så att de slutar fråga. När vår partner NearonYdor lät testa sitt Twin-system vid Kemiska institutionen vid Nationella och Kapodistriska universitetet i Aten fanns arsenik bland de åtta metallerna i panelen, och det låg under detektionsgränsen efter filtreringen. Vi visar hellre det än påstår det.

Anledningen till att vi alls skriver om arsenik, eftersom grekiskt kommunalt vatten i allmänhet är väl förvaltat, är att de byggnader vi arbetar med inte alltid finns på kartan. Ett barnhem i en liten bosättning, en äldre anläggning med egen vattenförsörjning, ett skyddat boende som ingen har kartlagt – det är de adresser där en nationell statistik slutar vara betryggande.

Källor: International Agency for Research on Cancer, Monographs – arsenik och oorganiska arsenikföreningar (grupp 1); Världshälsoorganisationens riktlinjer för dricksvattenkvalitet; publicerade kartläggningar av arsenik i grekiskt grund-, termal- och kranvatten, inklusive studier av Chalkidiki, Thessalien och Lesbos; laboratorierapport, Nationella och Kapodistriska universitetet i Aten (Kemiska institutionen).